Svårt!!
Men den speciella hästen som kommer upp i min hjärna är Night Rider. Fina, fina, fina Nisse! Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar den hästen. Den 30 maj i år togs han bort pga av hälta. Skadan satt troligtvis i knät och han blev aldrig bättre. Nisse hjälpte mig att utvecklas, han hjälpte mig att utvecklas inom min ridning och han hjälpte mig att förstå. På så sätt var han viktig och speciell inom min ridutveckling. Han hade också en så himla fin personlighet. Han hade med största sannolikhet tyvärr blivit slagen tidigare i sitt liv och hade väldigt svårt att lita på människor, förståeligt. Det var så himla synd om honom, min lilla älskling!
När han kom till Vällingby lade han öronen bakåt och visade tänderna så fort man kom nära honom. Om ridläraren närmade sig en när man satt på honom så blev han "arg" och nervös, men han var snarare bara rädd.

Jag red honom i drygt ett år. En tid red jag honom båda gångerna som jag rider i veckan, annars red jag honom på lördagarna. Jag tog en paus från att rida honom en gång eftersom jag kände att det inte gick varken upp eller ner, att byta häst skulle kanske hjälpa mig att utvecklas mer på honom. Och det gjorde det!

Efter en tid kände han igen mig, han litade på mig. Och det där är en grej som är så jävla underbart med ridning! Emot slutet tog jag aldrig ut honom från spiltan ut i gången för att göra iordning honom, han visste att jag inte skulle göra honom illa. Han tyckte faktiskt att det var skönt att bli ompysslad sen, det hade han väl inte blivit på riktigt förut.

När han var halt så stog han bara, och var ute i hagen. Då tog jag hand om honom så ofta jag kunde. Det är väääldigt sällan som jag åker upp till stallet när jag inte ska rida, men det gjorde jag då. Åkte dit bara för honom. Han kom liksom fram där under hans sista tid vid liv, hur fin och rar han faktiskt var kom fram och han vågade visa det. Fyfan vad jag saknar honom, jag var inte klar att säga hejdå till honom! 

Men en dag när jag var i stallet med mamma en torsdag, när jag ryktade honom, kom Annie fram till mig och sa att han skulle avlivas på måndagen. Och det hade jag känt på mig, han visade ju aldrig någon förbättring då när han var halt. Jag vet inte varför men jag trodde inte jag skulle gråta, men fan vad fel jag hade. Helvete vad jag grät. Jag gick in på toan i stallet och grät - mitt hjärta blödde. Hur skulle jag klara mig utan honom? Och där står han i sin lilla spilta, och vet inte ett skit. Min fina, fina vän skulle dö på måndag, varför just han?

Mamma var också ledsen och grät nästan, han hade ju berört henne också. Och vi pratade om att han hade ju haft det bra i Vällingby, senaste tiden hade han ju förändrats till det bättre och trivdes verkligen. Det lilla som var bra fick man liksom suga i sig.


Snyggingen<3 Han hade gjort sitt. Han var tidigare hopphäst och hoppade uppemot 140 cm och han var 14 år redan när han kom.


Såhär såg det ut första gången jag red honom, december 2009. Jag sög och han var ny.

Han var hög och lång, rörde sig stort och låg på och jag bara fladdrade!


Ett halvår senare.






















Vackrast av alla

970101-110530